Strindbergs liv

Den brittiska levnadstecknaren Sue Prideaux med rötter i Norge presenterar Strindberg och hans verk för en internationell läsekrets i den nyligen utgivna biografin Strindberg : A Lifeen bok som jag tycker är läsvärd. 
   Prideaux överraskar läsaren genom att i biografin avvika från den gängse kronologiska mallen: i inledningskapitlet hamnar man in medias res, det handlar om Strindbergs och Siris vistelse i Danmark 1887-88 och hur författaren hämtade stoff till Fröken Julie. Prideaux hänvisar här till Victoria Benedictssons upprepade självmordsförsök iscensatta i besvikelsen över att Georg Brandes hade sågat hennes andra roman. Ett av självmordsförsöken utfört mitt i natten i ett hotellrum angränsande till Strindbergs hotellsvit bevittnades av den blott sjuåriga Karin, dotter till August och Siri. Karin uppskrämd av det inträffade väckte sin far som uppmärksamt lyssnade till vad hon upplevt, men någon medkänsla kunde inte spåras hos honom: ”I told him Victoria Benedictsson’s story. I’ll never forget the expression on his face. He was so interested. Not a smidgen of human sympathy or compassion crossed his features, just naked curiosity; he was fascinated.”
Syskonparet Frankenau och Hansen, som hyrde ut ett fallfärdigt hus till Strindberg med familj i den danska köpingen Skovlyst, inspirerade Strindberg till skapandet av huvudpersonerna i Fröken Julie.
   Prideaux skriver även om Strindbergs vänskap med Carl Larsson, Edvard Munck och Paul Gauguin. Ingen av dessa inspirerade dock Strindberg i någon större utsträckning, menar hon. Hans ledstjärna inom måleriet anser hon Turner vara. Gauguin och Strindberg musicerade ihop och de hade planer på att sätta upp en musikal med Söderhavet som tema, planer som dock inte förverkligades.
   På 1890-talet blev Strindberg alltmer erkänd som en spännande förnyare av den naturalistiska teatern. Fröken Julie sattes upp hos André Antoine i Paris år 1893 tillsammans med två andra pjäser skrivna av Romain Coolus och Edmond de Goncourt. Förhållandena var inte ideala eftersom de tre pjäserna var alltför olika. Goncourt drog sig inte för att fördöma den teaterestetik Strindberg stod för och detta skedde i ett inledningsanförande inför uppförandet av den egna pjäsen. Prideaux skriver:

As a prelude to his own play, de Goncourt stepped onto the stage to deliver a bellicose denunciation of Nordic literature urging that Strindberg and Tolstoy’s ‘Slavic fog’ should not be allowed to cloud the ‘lucid French intellect’ after which de Goncourt hid at the back of Daudet’s box to observe the reaction to his play and to watch Miss Julie to which he gave fewer words in his diary than the problems of finding a cab to take him home.

Strindbergs tid i Sverige är naturligtvis också intressant att läsa om såsom hans tid på KB och sedermera de sista åren i  Blå tornet. Drygt hundratalet illustrationer beledsagar texten och en hel del av forskningsmaterialet har hämtats från KB:s samlingar.
   Sue Prideaux skrev för några år sedan en biografi om Edvard Munck, Edvard Munck : Behind the Scream, vilken också återfinns hos oss.

Det här inlägget postades i Suecana och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.