Heideggers väg västerut

Martin Heidegger (1889-1976), en av 1900-talets inflytelserikaste filosofer. Heidegger radikaliserade den fenomenologiska utgångspunkten och gjorde upp med sin lärare Edmund Husserls tanke om ett rent jag, den så kallade cartesianska utgångspunkten. Heidegger presenterade sitt resultat - sin ”fundamentalontologi” - i Husserls årstidskrift för fenomenologisk forskning 1927. Att Heideggers ambitioner var stora i Varat och tiden signalerades inte minst genom ordvalen. För att förstå varat - ”avtäcka varat” - tänkte sig Heidegger, att det först krävs en nedmontering (Abbau) och Destruktion av traditionen. Heidegger menade att den begreppsliga terminologi som introducerades i Platons och Aristoteles skrifter har allt sedan dess täckt över varabegreppet i ett slags metafysiska övermålningar (Übermalungen). Dessa övermålningar söker filosofen-filologen i Varat och tiden frigöra.

Freiburgs nollpunkt inträffade den 22 april 1945 då franska trupper intog staden. Under försommaren återvände Freiburguniversitetets anställda och en mindre skara studenter från borgen Wildenstein som hade varit deras tillflyktsort under krigets slutskede. Resan gick sakta för många färdades med cykel. Bland dessa återvändare fanns den 57-årige filosofen Martin Heidegger som under våren 1933 hade axlat rollen som universitetets första nazistiska rektor och utan betänkligheter initierat regimens önskemål om befästande av Führerprinzip och Gleichschaltung (likriktning). Rektorstiden blev kort för Heidegger på grund av maktstrider, men tillräckligt lång och graverande för att han i franska militärens ögon skulle kvalificera som nazi-typique. Sålunda väntade avnazifiering, eller l’épuration som det hette på franskkontrollerad mark. Ställd inför upprensningskommissionen insåg Heidegger att domen skulle innebära undervisningsförbud; en deprimerande utsikt eftersom filosoferande och föreläsningskonst verkade korsbefruktande för honom.

Heideggers filosofi hade nått de franska intellektuella och han var utan tvivel ett stort namn i Paris. Men han hade inte underhållit de franska kontakterna förrän nu. Under hösten 1945 skrev han förgäves brev till sina franska kollegor om intellektuellt understöd gentemot upprensningskommissionen i Freiburg. Ett brev hade Jean-Paul Sartre som adressat. Väl valt förstås eftersom Sartre hade konstruerat sin Varat och intet från 1943 på just Heideggers Varat och tiden. Heidegger smickrade Sartre och bjöd in honom till filosofiskt samkväm, kanske en skidtur? kanske gemensamt översätta Varat och intet till tyska? Långt senare när Heideggers brev blev känt för den lärda världen betecknades hans tilltag som opportunistiskt eftersom han aldrig hade uttalat sig positivt om Sartres filosofi – tvärtom. Varat och intet hade han i delvis osprättat skick gett bort till en student. Och som en följd av Sartres uteblivna svar avvisade Heidegger den franske existentialisten i Brev om humanismen. Men 1945 var den perfekta existentialistiska stormen nära att inträffa: Heidegger och Sartre sida vid sida.

Hannah Arendt (1906-1975) studerade för Heidegger.

Just så blev det inte – men nästan. Ty Heideggers fundamentalontologi integrerades väl i det franska tänkandet och kuggade samtidigt i Alexandre Kojèves nyintroduktion av Hegel. Efter Heidegger blev det nästan omöjligt att bedriva ”ren”, ”cartesiansk” fenomenologi i Frankrike. Utöver Sartre märks den intellektuella tacksamhetskulden hos Emmanuel Levinas, Simone de Beauvoir, Maurice Merleau-Ponty, Maurice Blanchot, senare hos Michel Foucault och Jacques Derrida. Heideggers djuphermeneutiska läsart märks också i den litteraturteoretiska skolan i Genève med namn som Georges Poulet, Jean-Pierre Richard och Gaston Bachelard. Och under 1960- och 1970-talen introducerades detta som french studies i USA, där universiteten Johns Hopkins, Yale och Cornell bildade ett slags gyllene triangel för kontinentalfilosofisk reception.

Receptionen präglades av nyhetens behag. Heideggers ”rektorsperiod” var just en period, inte en aspekt av hans filosofi eller ett tema i hans tänkande. Därför drabbades franska och amerikanska Heideggerforskare – de tyska var delvis förberedda, delvis luttrade – av en teoretisk chock när Victor Farias bok Heidegger y el nazismo 1987 dök upp i bokhandeln. Historikern Hugo Ott fick bråttom och publicerade raskt Fallet Heidegger som byggde på artiklar som han hade publicerat i tyska facktidskrifter från tidigt 1980-tal. Sammantaget tecknades en bild av en nationalsocialistiskt fullständigt övertygad Heidegger. Ott visade till på köpet att Heidegger ägnat sig åt ryggradslöst angiveri. Och Farias visade på en skum liaison mellan Heideggers franska översättare och introduktör Jean Beaufret och historierevisionisten Robert Faurisson. Beaufret, som enligt egen utsago, kom till insikt om Heideggers budskap i Varat och tiden samma dag 1944 då den amerikanska stormningen av Normandie inleddes.

Känslan av att 1987 var ett ödesår inom det heideggerianska lägret förstärktes ytterligare när New York Times på förstasidan 1987 avslöjade att belgaren Paul de Man hade agerat kollaboratör under andra världskriget. Tillsammans med Jaques Derrida hade han introducerat dekonstruktionen (som både till namn och metod kan härledas ur Heideggers begrepp Abbau och Destruktion) vid amerikanska lärosäten. Allt var som riggat för en kulturkamp. Allan Bloom kastade sig direkt ut i striden och bröt en lans med The closing of the american mind 1987. Med sarkasm och en god portion chauvinism hudflängde Bloom de humanistiska lärosätena i USA som i hans ögon förvandlats till ”a Disneyland version of the Weimar republic”. Amerikansk existentialism var i hans ögon ett fuskverk: ”nihilism without the abyss” och ”nihilism with a happy ending”. I mångas ögon en orättvis dom, för att inte säga otacksam när man betänker förutsättningarna. Ty om nationalsocialismen hade erbjudit Heidegger en ny och spännande karriärmöjlighet, så innebar den för hans närmaste lärjungar ett livsfarligt hot. Hannah Arendt, Karl Löwith, Herbert Marcuse, Leo Strauss och Hans Jonas hade alla judisk härkomst och för dem återstod exil, i första hand till USA. Heideggers antisemitiska ställningstagande skapade naturligtvis en påfrestande intellektuell ambivalens. Arendt skilde mellan Heideggers filosofi och politik. Löwith däremot såg en inneboende spänning i Heideggers viljefilosofi som på ett språngartat sätt pekade mot nationalsocialismen. Många menade att Heidegger lärde ut ett slags tom och grundlös beslutsamhetens (Entschlossenheit) filosofi, vilket med tiden blev ett skämt bland studenterna: ”Jag är beslutsam, men jag vet inte om vad.” 1933 blev allt fler varse vilket ”beslut” som föresvävat Heidegger.

Enligt idéhistorikern Richard Wolin kom uppgörelsen med Heidegger aldrig till skott bland lärjungarna, frånsett Löwith. Wolin menar att den samhällskritik som lärjungarna riktade mot det nya samhället i grund och botten var samma slags aversion – konsumtionssamhället, historielösheten, teknikfebern, Verdüsterung – som Heidegger hade hyst mot USA men hos dem transformerat och förtäckt. Alltså, ett fint exempel på Harold Blooms teori om påverkansångest (anxiety of influence).

Marvin Farber (1901-1980) kom till Freiburg redan 1923 för att studera för Edmund Husserl. Farber räknas som den främsta introduktören av fenomenologisk forskning i USA. Han tog avstånd från Heidegger och gav från 1940 ut tidskriften Philosophy and phenomenological reserch

I en aktuell receptionsstudie  – Heidegger in America (läs USA) – spårar Richard Wolins tidigare elev Martin Woessner Heideggers inflytande inom flera områden. Först och främst tecknar Woessner den första amerikanska kontakten med Heidegger under 1920-talet. Marvin Farber som 1940 grundade tidskriften Philosophy and phenomenological research hörde Heidegger föreläsa redan 1923. Farber förblev dock Edmund Husserls fenomenologi trogen och tog kraftigt avstånd från Heidegger och hans filosofi när de nationalsocialistiska åsikterna blev kända. Kritiken mot Heidegger ventilerades under hela 1940-talet i Farbers tidskrift. En annan amerikan som gjorde tidiga erfarenheter i Freiburg var Marjorie Glicksman Grene som ”lärde sig Heideggers filosofi vid mästarens fötter”. Efter kriget redovisade hon sina lärdomar i en monografi med den talande titeln Dreadful freedom: a critique  of existentialism. Ett helt annat slags möte med Heideggers filosofi – som hämtat från en roman av Herman Wouk – gjorde Jesse Glenn Gray som var stationerad som underrättelseofficer i Tyskland efter kriget med uppdraget att genomföra avnazifieringen. Gray blev personligt bekant med såväl Hannah Arendt och Heidegger och han blev den första att översätta Varat och tiden.

Marjorie Glicksman Grene (1910-2009) läste för Heidegger i Freiburg. Hon förblev skeptisk och publicerade 1948 Dreadful freedom: A critique of existentialism

Det fanns faktiskt hyfsat goda propedeutiska förutsättningar att introducera Heideggers grundtankar för en bildad publik i USA eftersom John Deweys pragmatiska filosofi närmast hade karaktär av statsfilosofi. Heideggers tal om ”donande” kunde sålunda för en amerikansk publik kopplas till meaning is use.

Mottagandet hos filosofer av facket var överlag iskallt. De flesta betraktade Rudolf Carnaps kritik från 1933 som sista ordet vad gäller Heideggers filosofi. I likhet med Heidegger hade han studerat för Husserl men Carnaps filosofi utvecklades i en riktning som kom att kallas logisk postivism. Som politisk flykting kom Carnap till USA och blev professor vid UCLA – ett lärosäte med stark analytisk profil. Carnaps kritik mot Heidegger var enkel: hans filosofi saknade mening, den var varken sann eller falsk, blott språkljud, och som rent ljud betraktat var det dålig musik.

Hubert Dreyfus (f 1929), nestorn inom amerikansk fenomenologisk forskning. Dreyfus började som AI-forskare på MIT.

Desto bättre mottagande fick Heidegger vid lärosäten som hade en mer teologisk eller katolsk inriktning. Heidegger var själv konvertitisk protestant. Han lämnade sin katolicism när han gifte sig med Elfride Petri 1917. Men av många kom han att ses som en katolsk existensfilosof. Precis som Wittgenstein brukar man tala om den tidige och den sene Heidegger. Hans lärjunge Löwith hade anat en fokusförskjutning under 1930-talet, men det blev den amerikanske prästen William J Richardson som stadfäste distinktionen i och med verket Heidegger: through phenomenology to thought. En häpen Heidegger utbrast efter överläggningar med Richardson att det var första gången någon verkligt begripit hans filosofi: ”och så är det en amerikan!” Heidegger skrev därför ett förord till Richardsons verk och Heidegger I och Heidegger II blev en interpretativ plattform för fortsatt forskning. Onekligen en viktig milstolpe i amerikansk Heideggerforskning. Fem år senare bildades det exegetiskt inriktade sällskapet Heidegger Circle med Richardson i centrum. Vid sidan om tysken Otto Pöggeler är idag några av världens främsta Heideggerexegeter amerikaner – som till exempel Thomas Sheehan och Theodore Kisiel. Kännetecknande för den amerikanska receptionen är annars smätdegeln. De amerikanska pragmatister som hittade till Heideggers filosofi lyckades skapa överraskande starka och populära filosofiska legeringar – som till exempel Hubert Dreyfus och Richard Rorty. Av det mer exotiska slaget är Heideggers impulser till miljö- och teknologifilosofin. Woessner skriver att Arne Naess med entusiasm undervisade amerikanska studenter i Heideggers Varat och tiden under 1960-talet. Det är en skarp kontrast till den Naess som författade Empirisk semantik, som tusentals svenska studenter har tenterats på sedan den kom 1961. Ett heideggerianskt inflytande på Naess kan spåras i hans skrifter om djupekologi.

I likhet med Wolin spårar Woessner med ideologikritisk skärpa den del av receptionen i USA som inte historicerade Heideggers begrepp. I kapitlet ”Ethics, technology, and memory: Heidegger and american culture” visar Woessner på en dubiös sida av heideggeriansk kritik av modernismen. Förbehållslöst förde dessa kritiker över Heideggers begreppsapparat från Bygga, bo, tänka (Bauen Wohnen Denken), en begreppsapparat som har sin hemvist inom ett Blut und Boden-tänkande. Woessners studie är härvidlag instruktiv. Man kan med stor säkerhet göra liknande fynd i den svenska Heideggerreceptionen.

Woessners studie är långt ifrån den sista receptionsstudien för amerikanskt vidkommande, hans studie kan snarare ses som en prolegomena. ”The monograph industry” är – för att använda författarens träffande uttryck – långt ifrån täckt och Woessner väjer helt för Heideggers intåg på det litteraturvetenskapliga fältet. En fråga som pockar vid läsningen är hur ska vi förhålla oss till Heidegger i fortsättningen. Emmanuel Faye signalerade för ett par år sedan att flera av Heideggers begrepp skulle kvala in i Victor Klemperers studie LTI [lingua Tertii imperii] tredje rikets språk. Faye nämner särskilt Geschichtlichkeit (historicitet), men med facit i hand om Heideggers rektorat och hans vidare ambitioner – vad sägs om den kampretoriska valören i Abbau (nedmontering) och Destruktion?

Låt mig avsluta med hur Woessner inleder sin studie. I Jerzy Kosinskis Being there (1971) möter vi trädgårdsmästaren Mr Chance som levt hela sitt liv på ett skyddat boende. En dag släpps han ut – det heideggerska begreppet kastadhet (Geworfenheit) – och renons på erfarenheter annat än trädgårdsskötsel vandrar han ut i tillvaron. Titel och tematik pekar mot Heideggers begrepp Dasein. Kosinski förnekade inte heller att han hade haft Heidegger i tankarna. I filmatiseringen från 1979 gör Peter Sellers en genial tolkning av den gåtfulle Mr Chance. Om Heidegger bara anat att hans Varat och tiden drygt femtio år senare skulle dyka upp som Hollywoodfilm!

Litteraturnot: Heideggers rektorstal  finns i svensk översättning i Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallensteins Heideggers väg (1999). Heideggers brev till Sartre trycktes i sin helhet i Frankfurter Allgemeine Zeitung  den 1 jan 1994. (Uppgift från Richard Wolin Heideggers barn, s 265.) Nu finns också Heideggers Unterwegs zur Sprache på svenska: På väg mot språket (Drucksache, 2012).

Sedan 1975 utges Heideggers skrifter i en samlingsutgåva på det tyska förlaget Vittorio Klosterman, utgivningen ännu ej avslutad. Det är inte en historisk-kritisk utgåva utan en av Heidegger auktoriserad utgåva.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Heideggers väg västerut

  1. Tor von Geijer MFA skriver:

    Jag tänker mig Heidegger som en typisk Europeisk filosof, därför är det informativt att du redogör för hans mottagande i USA.
    Ett USA som ett ”bättre” Europa skulle vara något i Henry David Thoreau’s anda.

    • Jonas Nordebrand skriver:

      Tänkvärt. Jag kan i sammanhanget nämna att Stanley Cavell påpekar i sin studie Emerson’s transcendental etudes (2003), att det finns analogier mellan Emersonska idéer och Heideggers tankar om ”låta saker förbli” och ”tänkande som tackande”. Denken (tänka) och Danken (tacka) delar ju samma etymologiska rot. Emerson och Thoureau var ju som bekant vänner.

  2. Tor von Geijer MFA skriver:

    Bortsett från att likheterna mellan Thoreau och Heidegger är att det är ”Philosophieren im Hütte im Schatten der Tannenzapfen” (filosoferande i stugan i skuggan av grankottarna), gör det inte Heidegger till en kulturfilosof eller hans verk till en elaborerad ”antropologins filosofi”. Självfallet blir det samtidigt en accentueringsfråga. Med sin utgångspunkt i en inomfilosofisk tradition från Kant, lyckas Heidegger vinna tillbaka ontologin som också tidigare gick förlorad i formalism.
    Platon får genom Heideggers projekt en upprättelse eftersom han visar att Tänkandet faktiskt är Verkligt. Att Frihet i tänkandet är överskattat; att tänka Rätt inte bara är större utan stort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *