Pusjkin och censuren

Aleksandr Pusjkin - Självporträtt 1820-talet. Källa: Wikimedia Commons

Rysslands store diktare Aleksandr Pusjkin (1799-1837) är naturligtvis rikt representerad i KB, både i svensk översättning och i original i den utländska samlingen. Mindre känt är kanske att skalden hade ett ganska komplext förhållande till censuren. Detta trots att Pusjkin själv var satt under övervakning av tsarens nitiska censorer, inte helt utan skäl misstänkt bland annat som litterär inspiratör till det s.k. Dekabristupproret 1825. Dramat Boris Godunov, skrivet under poetens förvisning till familjegodset Michajlovskoje 1825, fick tillåtelse att tryckas, i av censuren förkortat skick, först 1830 och det gavs ut året därpå. Dessförinnan hade tsar Nikolaj I, som uppträdde som Pusjkins personlige censor i detta fall, låtit förstå att han hellre hade sett att Boris Godunov istället skrevs om till en historisk roman i Walter Scotts anda. Dramat tilläts fortfarande inte att gestaltas på scenen förrän 1866, och den första teateruppsättningen –  i censurerad, förkortad version givetvis – ägde rum ännu några år senare 1870 på Mariinskij teatr i Sankt Petersburg. Redan temat i dramat gjorde det förmodligen ”farligt” i censurens ögon: det handlar om makten och våldet, och maktens ansvar inför folket, själva källan till makt.

I sin ungdom utmanade Pusjkin censuren öppet, bland annat i en elak ”Epistel till Censorn”, som han kallar en ”Musernas dystre vakt, min gamle förföljare” vars öde att behöva läsa och söka tolka alla meningslösheter som skrivs han beklagar. Till försvar för censuren anför poeten ironiskt bara att ”det som är nödvändigt för London, är för tidigt för Moskva”.

Icke desto mindre uttryckte Pusjkin under sina senare levnadsår ändå förståelse för censuren som instrument för upprätthållande av lag och ordning. Hans argument, försåtligt formulerade i Resa från Moskva till Petersburg, bygger till synes på ett slags demokratisk princip om rättvisa. Han beskyller Benjamin Constant (1767-1830), den liberale fransk-schweiziske tänkaren (vars samlade verk finns i KB),  för ”sofism” då denne i ett försök att visa på det absurda med censur hade hävdat, att om talförmågan varit en samtida uppfinning så skulle den också ha inskränkts på samma sätt som det skrivna ordet. – Nej, talförmågan och skrivkonsten är inte jämförbara, tycks Pusjkin mena. Medan talförmågan finns hos praktiskt taget alla människor har endast en liten minoritet tillgång till det skrivna ordet. Då är det inte mer än rätt att det lagregleras och i förebyggande syfte hindras från att orsaka skada.

Ironiskt nog blev även denna skrift utsatt för censuren. Ursprungligen författad i små stycken under åren 1833-1836 och aldrig fullbordad publicerades den först 1841, efter poetens död i en duell 1837, då med stora luckor på grund av censuren. När den senare  gavs ut i sin helhet 1855 som en del av Pusjkins samlade verk fick den hittills namnlösa skriften av redaktören Pavel Annenkov titeln Tankar på vägen (”Мысли на дороге”). Det var först långt senare, 1933, som den av Pusjkinspecialister fick sin nuvarande mer kända titel, Resa från Moskva till  Petersburg, ”Путешествие из Москвы в Петербург”.

Man kan förstås spekulera i vad det var som fick Pusjkin att till synes ta ställning för censuren i denna sena skrift. Ännu ett utslag av ironi, eller? Roman Jakobson påminner om att Pusjkins kamp med och mot censuren under hela sitt liv också fick honom att utöva en ganska sträng självcensur. I ett brev till vännen Vjazemskij från 1823, där han oförblommerat talar om sitt motstånd mot den ”hyndan censuren” erkänner han samtidigt att han från sina skrifter redan ”kastat ut det som censuren skulle ha kastat ut även mig förutan, och det som jag inte ville framställa för publiken”.

När man till sist läser ännu ett elakt epigram från 1835, mindre än två år före poetens död, om vice-ordföranden i Ryska vetenskapsakademien och tillika ordförande i Censurkommittén Dondukov-Korsakov, där svaret på frågan varför denne sitter i Akademien blir att ”han har / är ett arsle” (Почему ж он заседает? Потому что жопа есть.) – ja, då kan man nog förvissa sig om att Pusjkin ändå fortsatte sin kamp mot censuren livet ut. I själva verket är det en kamp som pågått långt efter poetens död 1837. I flera sovjetiska akademiska utgåvor har man i epigrammet ovan bytt ut frasen innehållande det folkliga ordet för bakdel mot en eufemism: ”därför att han har / är något att sitta på /med” (Потому что  есть чем сесть).

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.