När Jesus sattes under lupp – en liten censurhistoria

David Friedrich Strauss (1808-1875), en av 1800-talets mest kontroversiella teologer. Hans första verk vållade enorm debatt långt utanför Tyskland. Hans huvudverk Das Leben Jesu (1835) översattes till svenska 1841 och utgavs av Lars Hierta. Författaren George Eliot (pseudonym för Marian Evans) översatte samma verk till engelska 1846. Foto: Wikimedia Commons.

För fyra skilling banco kunde en boksynt person i Stockholm 1837 köpa den lilla märkvärdigheten Bevis att Napoleon aldrig existerat författad av den för allmänheten okände franske matematikern Peres. Med slingrig etymologi sökte författaren leda i bevis att Napoleon aldrig existerat annat än som sägen och allegori, alltså en akademisk lustighet inte olik Olof von Dalins minnesvärda satir över Olof Rudbecks pompösa göticism, att svenska språket skulle vara världens urspråk:

”Sjelwa Adams namn är ren swenska: Adam war ju skapad af jord, af stoft? Det är ju Af Dam: när man från Afdam tager bort F så blir det Adam. Eva är ock ren Swenska: när Mannen waknade, strök sömnen ur ögonen och fick se sin Skönhet fram för sig i all sin fägring, utan Comer och Rinoceros, utan så mycket som en Solfjäder, är det ju naturligt, at han förundrade sig och sade he! hwad? och de twå orden blir ju strax Heva (Witterhetsarbeten, band 2, sid 140)

Peres ”Napoleonbevis” var en satir – men över vad? I översättarens efterord kan man läsa att skriften är riktad mot ”orosstiftande skrifter, som t ex Jesu lefverne af Strauss”.

Som det ofta har varit med orosstiftare i historien var det fråga om en ung man med väldiga ambitioner. Denne Strauss hade som blott 27-årig student 1835 författat verket Das Leben Jesu som i två tjocka band om drygt 1500 sidor utreder och prövar med ”förnuftets hjälp” evangeliernas historiska grund, med andra ord en relativt ny metod. Strauss hade tagit intryck av Schleiermachers religionsfilosofi och särskilt Hegels intrikata fenomenologi, som sökte samband mellan historicitet, begrepp och föreställning.

Satirisk skrift riktad mot Strauss Das Leben Jesu; utkom i svensk översättning 1837, ny upplaga 1962. Författaren menar att skillnaden mellan härföraren Napoleon och den grekiska guden Apollon kan vara illusorisk. Namnet Apollon har sin betydelserot i det grekiska verbet apollymi som betyder förstöra. Ne eller na är grekiska förstärkningsord. Så ”rätt utläst” betyder Napoleon ”Den verklige förstöraren”. I samma stil visar författaren att Napoleons mor Laetitia och de krig han utkämpade är hämtade ur den grekiska mytologin. Foto: Kungliga biblioteket.

För en utomstående var dessa hegelska frågeställningar ytterst komplicerade, men hos den unge Strauss omsattes de i ett överraskande begripligt forskningsprogram. Strauss tänkte sig att kristendomens kärna låg gömd bakom lager av berättelser och myter som tillkommit under historiens gång. Han avvisade det övernaturliga, som jungfrufödsel, bespisningsunder helbrägdagörelser och andra Wunder. Forskarens uppgift är att utmönstra det irrationella, rekonstruera det begripliga, och visa resonemangets kvintessens. Här tänkte sig Strauss att kvintessensen bestod i att peka ut de avgörande parallellismer som finns mellan Gamla och Nya testamentet. Strauss så att säga raffinerade evangelierna och den historiske Jesus blev till ett slags abstrakt uppfyllelse av gammaltestamentliga bibelbelägg. Detta var nytt och Strauss tolkning blev en teologisk världsnyhet.

Med vämjelse följde de svenska teologerna utvecklingen. I ett brev till Esaias Tegnér förfasar sig den blivande ecklesiastikministern Henrik Reuterdahl över Strauss metoder: ”Sedan Förf. [Strauss] med hvass knif skalat äpplet intill kärnhuset, ropar han: Se, här är ju ingen frukt.” Tegnér var i sin tur minst lika negativ: ”…detta är någonting så erkedumt att endast en Tysk, ja en Hegelian, kan falla derpå.” Och Frans Michael Franzén och Erik Gustaf Geijer reagerade på lika negativt sätt. I efterhand kan man kanske tycka att Geijer borde ha varit mer sensibel för Strauss tolkningar, inte bara för att Geijer hade en ombytlig karaktär, utan för att hans kristendomsuppfattning var grundad i Johannesevangeliets mer förandligade framställning. Franzén var den som mest energiskt motarbetade Strauss eftersom han tyckte sig se en ny religion i antågande. På prästmötet i Härnösand i mars 1839 höjde han ett varnande finger för de nya teologiska vindarna. Och året därpå utgav han Rabulisten och Landtpresten – ”rabulist” var det nya ordet för den som på upplysningens grund ifrågasatte den rena evangeliska läran.

Samtidigt rapporterade den konservativa tidningen Svenska Minerva om oroligheter som brutit ut i Zürich till följd av Strauss ”upplysningsqvacksalveri”.

Perspektivet från svenskt teologiskt håll var från början att Strauss läror hade ett tydligt subversivt innehåll och att den ingick i den framväxande liberalismen och därmed hotade den bestående samhällsordningen. Det var således ingen slump att det var Aftonbladets Lars Hierta som lät utge den svenska översättningen av Strauss. Den 11 augusti 1841 utkom Strauss och Evangelierna med Hierta som utgivare och utan angivelse av översättare. Några dagar senare belades hela upplagan med kvarstad eftersom den ansågs strida mot den dåvarande Tryckfrihetsförordningen 3 § 2 mom: ”…förnekelse af en Gud och ett lif efter detta, eller af den rena Evangeliska Läran.”

Villkoren för kvarstaden väckte förvåning och stort uppseende eftersom förbudet endast gällde bokförsäljningen i Stockholm, i övriga delar av landet kunde boken säljas fritt. Det var en halvmesyr som inte tillfredsställde någon. Inte ens tidningen Biet, som hade häcklat Aftonbladet år ut och år in, önskade en repressiv åtgärd från statsmaktens sida – kanske eftersom det kunde ge motsatt effekt och locka nyfikna läsare, bättre då om boken fått ”ljuta glömskans obemärkta strådöd” (19 augusti 1841).

Sedan väntade åtal, inte för Hierta, men väl för hans vän och tryckare A W Strehlenert, som axlade utgivningsansvaret i egenskap av verkets översättare. Åklagaren misstänkte dock att Strehlenert inte var den riktiga översättaren – och om han inte var det kunde Hierta åtalas som ansvarig utgivare. Därför bestämde åklagaren Fredholm att pröva Strehlenerts kunskaper i tyska under rättegången. Det var en ovanlig och underlig åtgärd som förmodligen aldrig vidtagits i en svensk rättssal. Strehlenerts tyska var onekligen dålig, men mer uppseendeväckande och komiskt var att åklagarens kunskaper var ännu sämre, berättar Hierta i sin självbiografi, varför Strehlenert bestred åklagarens rätt att examinera honom. Strehlenert förblev den åtalade i målet vilket gav honom chansen att författa och trycka en tjugofyrasidig försvarsskrift i vilken han utvecklade ett resonemang att Bibeln har varit föremål för omtolkningar ända sedan reformationens dagar.

Fredrik Bremer (1801-1865), svensk författare. Bremer utgav Morgon-Väckter, en trosbekännelse där hon bland annat försvarade underverkens betydelse för den religiösa tron. Det blev hennes bidrag till Straussdebatten. Porträtt av Johan Gustaf Sandberg 1843. Foto: Wikimedia Commons.

Åtalet lades ned efter ett antal turer i november 1841 men debatten fortsatte i tidningar, tidskrifter och pamfletter. Det kanske mest uppseendeväckande var att ingen på allvar försvarade Strauss, utom möjligen Almqvist och Strehlenert som försvarade hans rätt att presentera omtolkningar. Debattens polarisering blev än tydligare när Fredrika Bremers kristligt innerliga Morgon-Väckter dök upp i februari 1842. Konservativa präster anklagade henne för att laborera med alltför mycket liberalteologiskt tankegods. Att Bremers position var laddad inom den kristna gemenskapen visar sig inte minst hundra år senare 1937, då debattens sammanfattare, prosten Erik Petzäll, rasar ut i polemiska anfall mot Bremer i en annars deskriptiv avhandling(!) Tonen i den fortsatta Straussdebatten var stundtals sluggeraktig. En förvirrad man hade klätt av sig naken på allmän plats i Nybro; en pappa vägrade att döpa sin barn – vems fel? Strauss, enligt vissa tidningar.

Men pandoras ask var öppnad. Strax framträdde svenska teologer som sett djupare i Strauss skrifter och tyckt sig se en intressant och positiv kristendomsbild tona fram. Men det dröjde till 1850-talet innan öppet kyrkokritiska röster hördes. År 1859 tackade prästen J N Cramér för sig med Afskedet från svenska kyrkan – med det följde inget åtal.

Strauss betydelse för det religiösa livet i Europa kan knappast överskattas. Många använde hans skrifter som stålbad för att rena den reformistiska kristendomen, andra för att förkasta den. Under 1900-talet kom den straussianska ansatsen att uppgå i den så kallade formkritiken med Rudolf Bultmann som främsta företrädare, där ”avmytologisering” ingick i forskningsprogrammet, ett program till sitt väsen inte helt olik filosofins och senare litteraturvetenskapens dekonstruktiva metoder.

Än idag görs spännade tolkningar i denna omprövande anda. För nordisk del kommer jag spontant att tänka på dansken Villy Sörensens Jesus och Kristus och nu senast 2009 Jonas Gardells Om Jesus.

Litteraturnot. En snabb orientering ger Bror Olssons uppsats ”David Friedrich Strauss und Schweden” i Theologische Studien und Kritiken 1932: 3/4 – här som särtryck. Från Olsson hämtade jag anekdoterna om den nakne mannen i Nybro och pappan som vägrade låta döpa sina barn. (sid 454f). Den bästa pressöversikten ger Erik Petzälls avhandling från 1937, som också i detalj utreder turerna kring rättegången. Lars Hiertas självbiografi utgavs av G A Aldén 1926 (om Strauss – se 74ff).

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När Jesus sattes under lupp – en liten censurhistoria

  1. Per Lange skriver:

    Mycket intressant. Välskrivet. Stort tack.

  2. Tor von Geijer MFA skriver:

    I sammanhanget kan vi också nämna Ernest Renan – Vie de Jésus (1863)
    och Albert Schweitzer – Geschichte der Leben-Jesu-Forschung (1906)
    Den avmytologisering som rationalisterna genomförde kan jag inte bedöma följderna av, men jag finner den mytiska strukturen som mer verklig än Historien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *